Författararkiv: tina

Blev jag lycklig av att träna – Dag 93

Dag 38 startade mitt testande av träning som lyckostrategi.

En sak som jag kom underfund med ganska snabbt var att om det är kul så gör jag det igen. Därför så har jag enbart gjort saker jag tycker är roligt för att hitta en äkta och genuin glädje inför tanken på träning, vilket inte funnits där innan. Jag slutade därför att räkna träningen i tid, som jag inledningsvis gjorde och har istället börjat mäta på en skala 1-10 hur roligt det är och hur jag känt mig efteråt. Det har gett riktigt bra resultat i form av en entusiasm inför träningen!

Mitt mantra har blivit att göra det när andan faller på. Sen om det handlar om att jag kör lite modern dans i vardagsrummet för att det kommer en härlig låt på tv eller om jag skuttar lite extra när jag går är mindre viktigt. Ungefär såhär kan det se ut när jag dansar loss:

Jag har också kört yoga och tränat min balans (jag har blivit grym på en pose som heter trädet!) och jag har cyklat, promenerat, simmat och joggat. Likväl så har spontan-sit-ups och andra gymövningar blivit en del av vardagen. Detta har kommit sig av att jag tillåter mig själv att bara göra kanske 3 stycken sit-ups istället för att tänka att det ändå inte gör någon skillnad – för det gör skillnad! Detta har gjort att träningen inte längre är ett sånt stort projekt. Jag behöver inte ha en timme avsatt tid för att hinna. Då är det mycket enklare att sätta igång. Många gånger blir det dessutom många fler än 3 stycken och dessutom i ett härligt flow!

Blev jag lyckligare av att träna?
Ja, märker direkt hur kroppen svarar på rörelser genom att boosta på med en massa lyckokänslor.

funkar

Delad glädje är dubbel glädje!Share on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterPin on PinterestEmail this to someone

Blev jag lycklig av att leta glada ansikten? – Dag 92

Sedan Dag 63 har jag spelat ”leta-glada-ansikten-spelet” i 5 minuter varje dag. Appen, Psych me up, har fungerat kanon. Till en början var det verkligen svårt. Jag fick verkligen koncentrera mig och leta noggrant. Jag kom på att det är bättre att kolla på ögonen istället för munnen i jakten på den glada personen. Nu hittar jag den oftast jättesnabbt, så jag har verkligen hjärntränat mig till att hitta glädjen!

wpid-screenshot_2014-07-02-23-23-38.png

Jag har märkt att jag letar glada ansikten även i verkligheten. Den insikten kom när jag var på loppis en dag och gick och tänkte att ”detta var ju ett trevligt ställe, alla ser så glada ut”. Då insåg jag att jag ”ser upp” oftare. Jag tittar mer på människor, lyfter blicken och möter den hos andra. Men jag insåg också när jag verkligen såg mig omkring att ”alla” inte alls var så glada. Tvärtemot så uppmärksammade jag de glada. Det var en riktigt häftig stund!

Jag blir inte lika påverkad om någon annan ser sur eller arg ut, vilket är skönt. Ofta så ser människor lite småsura eller arga ut när de är avslappnade eller tänker. Att då läsa av det som ilska är ju jättedumt, eftersom vi tenderar att adoptera andra människors känslouttryck och därför reagerar negativt. Bättre då att adoptera de glada känslorna och det har jag lättare för nu, tack vare spelandet!

Blev jag lycklig av att leta glada ansikten?
Ja, jag tycker mig definitivt märka en skillnad.

funkar

Delad glädje är dubbel glädje!Share on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterPin on PinterestEmail this to someone

Blev jag lycklig av förlåtelse? – Dag 91

Förlåtelse. Shit, vilken svår sak. Jag har både hatat och älskat denna strategi.

Mitt uppdrag var att skriva ett förlåtelsebrev. Jag har sedan dess skrivit två sådana. Ett som är för privat för att dela i bloggen och ett som handlar om en händelse som inträffade när jag skulle ta studenten.

Efter att ha skolkat en hel del i gymnasiet, bestämde jag mig för att ordna upp saker å ting. Jag kämpade riktigt hårt för att läsa upp mina betyg och satt säkert 16h/dag och pluggade. En av mina klasskompisar, som kommit att bli en riktigt god vän, gjorde dock något som jag haft riktigt svårt att släppa/förlåta sedan dess. Det framkom att hen fuskade – riktigt ordentligt – och gick ut med finfina betyg som hen inte förtjänade. Detta är inget jag tänkt på varken dagligdags eller månatligen. MEN när tanken kommit upp så har jag upplevt en himla massa arga känslor. Därför tyckte jag att detta var en perfekt grej att skriva förlåtelsebrev om. Sagt och gjort.

Blev jag lycklig av att förlåta?
Jag skrev brevet. Jag fick ut all min ilska, sorg och framförallt besvikelse. Det var så himla skönt! Jag har ingen kontakt med personen i fråga idag, så denne lider inte av att jag går och surar över detta. Alltså så straffar jag bara mig själv, som faktiskt haft dessa känslor i mig genom alla dessa år. Att då släppa lös dem och för sista gången bearbeta dem och slutligen gå vidare har varit helt underbart. Istället för att få onda ögat när jag tänker på det, får jag nu en medkänsla och ömkan inför det som måste ha fått hen att gå så pass långt.

Alla de negativa känslor jag vänt till positiva är helt klart värt tiden och stormen de kom med. Nu känner jag mig mer harmonisk, jag kan utan tvekan säga att jag skulle bete mig trevligt om jag mötte personen i fråga, och jag känner helt ärligt att ”stackars hen”. Alltså har jag gått starkare och lyckligare ur denna strid!

 

funkar

Delad glädje är dubbel glädje!Share on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterPin on PinterestEmail this to someone

Blev jag lycklig av vackert väder – Dag 90

Vilken fantastisk period jag prickade in för att testa hur vädret påverkar lyckan! Det inleddes med några dagar av regn, övergick till molnigt med sol och slutade i Sahara-hetta. Det enda som saknats är snön.

Blev jag lycklig av vackert väder? 
Jag blev både lycklig eller olycklig, men inte av själva vädret utan mer av väderväxlingarna. När det blev sol efter regnet blev jag glad över värmen. När det blev regn efter solen blev jag också glad, fast över svalkan. När solen gick i moln när jag solade blev jag missnöjd för att jag började frysa. Resten av tiden har jag inte märkt någon som helst lyckopåverkan. Detta motsvarade kanske 1% av min dag, vilket gör att jag drar slutsatsen att vädret är en ganska dålig strategi för att öka lyckan – oavsett om det är vackert eller dåligt.

En studie som visat att vädret inte påverkar lyckan pågick i fem års tid, med över 1 miljon amerikaner ifrån landets alla hörn. Jag fann samma slutsats: Nope, jag blir inte lycklig av vackert väder.

funkar inte

Men… det finns ett men!
En sak som vädret dock gör, som leder till ökad lycka, är att det för människor i Sverige samman. Finns det något annat land där fascinationen för vädret är så stark som här? Om du ska småprata med mannen i kassan – prata väder. Om du ska ta första kontakten med en snygging på stan – prata väder. Om du har myskväll med vännerna – prata väder. Det finns nog inget tillfälle där vädret sviker när det kommer till att socialisera. Och med tanke på min slutsats kring relationers påverkan på välmåendet så kan man nog säga att vädret gör oss lite lyckligare ändå 😉

Delad glädje är dubbel glädje!Share on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterPin on PinterestEmail this to someone

Blev jag lycklig av fina relationer? – Dag 89

Jag har funderat mycket på hur relationer påverkar mitt mående sedan dag 36, vilket har lett mig in på oanade vägar. Sedan jag påbörjade detta test har jag förändrats som vän och släkting. Jag har blivit mer närvarande och mer nyfiken. Men jag har också blivit mer tydlig med mina viljor och önskemål i de relationer jag har.

Jag har under denna tid inte skaffat fler relationer. Istället har jag försökt att stärka de band jag redan har i mitt liv. Min bästa vän, min kärlek, min närmsta familj och släkt har alla blivit utsatta för detta ganska mysiga live-experiment. Jag har gjort mitt bästa för att finnas till, bemöta och överösa med kärlek och jag har fått erfara lyckokänslorna som detta skapat inom mig och de som jag haft omkring mig. Jag har njutit av all den vackra generositet som finns i oss människor, likväl som värme och välvillighet.

Något som jag verkligen förstått under denna tid är hur viktigt det är att omge sig med människor man älskar. Egentligen spelar ingenting annat någon roll, om man bara har någon att ringa när man vill fira eller deppa en stund. Jag har ganska få, men oerhört fina människor i mitt liv som jag älskar och litar på fullt ut. Människor som jag ibland inte talat med på veckor men som ändå finns kvar och ett telefonsamtal bort.

Varenda gång jag umgåtts med någon i min närhet så har jag lämnat med ett leende på läpparna och en bubblig känsla i kroppen. En känsla som jag inte stött på någon annanstans och som verkar uppkomma ur ett välfungerande samspel människor emellan. Det måste vara den känslan forskarna menat!

Blev jag lycklig av fina relationer?
JA!

 

funkar

Delad glädje är dubbel glädje!Share on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterPin on PinterestEmail this to someone

Blev jag lycklig av att shoppa? – Dag 87-88

Dag 87: Igår så råkade jag hamna precis utanför en stor festival, då jag hälsade på mina svärföräldrar som bor granne med festivalområdet. Under dagen fick jag visserligen lyssna på en massa musik alldeles gratis, men jag fick å andra sidan betala med uteblivet internet. Mycket folk på samma plats = Ingen täckning = Ingen bloggning.

Men tro inte att jag latat mig för det. Jag har testat lyckan på massor med olika sätt. Häng med svärisarna + en massa loppisshopping har det blivit! Relationer och shoppingtestande alltså 🙂

annatgrehs.jpg Loppisfynd: Underbar fotogenlampa

Men nu till dagens (Dag 88’s) tema: SHOPPING!
Jag har nu testat att shoppa fram lyckan på diverse olika sätt. Jag har handlat mat och möbler och inredning och bra-å-ha-saker. Jag har handlat på nätet, i butik och på second hand. Jag har betalt fullt pris, jag har reafyndat och jag har prutat. Men oavsett vart jag handlat, vad jag köpt eller hur mycket det kostat så har känslan varit detsamma:

Lycka i stunden: Det ÄR roligt att gå och botanisera i affärer, på loppisar och att hitta det där fina fyndet man bara måste ta med hem. Det är roligt att leta, det är roligt att köpa det, det är roligt att ta med det hem och det är roligt att visa upp det för sina nära. men…

lampa.jpg
Nyshoppad lampa

Ingen lycka i längden: Efter några dagar, en eller ett par veckor så börjar den där fina lampan, tröjan eller soffan liksom smälta in i mängden. Den börjar bli osynlig och man slutar att tänka på den ständigt och jämt. När man tittar på den så är det helt plötsligt inte det där fina fyndet man gjorde, utan en helt vanlig tröja, precis som alla andra i garderoben. Man vänjer sig med andra ord vid sakerna. I detta skede har jag märkt att jag börjar titta efter nya saker och så vips så har hela karusellen börjat om igen. Det blir alltså en ganska dyr väg till lyckan och dessutom en beroendeframkallande väg att följa. Bättre då att förlita sig på den uppsjö av gratis lyckostrategier som finns!

Jag har dock märkt att jag kan få samma lyckokänslor av att bara tänka och planera inköp av fina saker. Jag har undersökt i vilken butik jag ska köpa dem, vart jag ska ha dem i hemmet och hur det kommer att kännas/se ut när de väl står där. Men istället för att göra slag i saken så struntar jag bara i att köpa dem. All den glädje som kommer innan köpet kvarstår, men man gör både plånboken och lyckan en tjänst. Och ja, det funkar verkligen för efter ett par dagar har man glömt bort det!

Blev jag lycklig av att shoppa?
Lite ja, men mest nej.

funkar inte

Delad glädje är dubbel glädje!Share on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterPin on PinterestEmail this to someone

Blir man lycklig av minnen? – Dag 86

”Den gamla goda tiden”. Den där tiden då allt var så himla bra, inga orosmoln fanns på himlen (vad man kan minnas i alla fall) och livet lekte. Studier visar att vi blir lyckliga av att plocka upp alla våra goda minnen och använda dem igen för att lyckoboosta nuet.

Man har kunnat visa hur vi människor inte bara kan uppleva en sak en gång, utan massor med gånger tack vare vårt fantastiska minne. Det häftigaste med det är att minnet inte bara är ett slags bildspel eller en film som spelas upp, utan också en emotionell upplevelse. Vi kan alltså använda våra lyckligaste dagar om och om igen!

Blir man lycklig av minnen?
Det ska jag testa! Jag ska ta en promenad längs minnenas allé och återskapa mina finaste stunder i tanken igen. 5 minuter om dagen ska jag ägna åt detta!

Delad glädje är dubbel glädje!Share on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterPin on PinterestEmail this to someone

Blev jag lycklig av att använda mina styrkor? – Dag 85

Som ni vet så gjorde jag ju ett test som visade mina toppstyrkor. Utifrån det bestämde jag mig för att testa att använda mina styrkor på nya sätt, vilket forskningen säger ska öka lyckan.

Jag valde att jobba med kreativitet som styrka och uppdraget var att finna ut nya sätt att väcka kreativiteten på. Eftersom att vi är nyinflyttade så har kreativiteten fått flöda fritt i nya hemmet och det har verkligen varit mycket tankeverksamhet som pågått i samband med det. Jag har studerat varenda liten vrå i lägenheten, funderat vad som behövs och därefter googlat, tänkt och funderat en hel del till. Jag har verkligen satt en prestige i att tänka ut finurliga lösningar istället för att göra det självklara och det har varit riktigt roligt!

Ett projekt jag har jobbat på är att göra egna doftpinnar. Jag var i en affär och såg sådana. Jag tyckte att det var en kanonidé och ville köpa ett set, men de luktade skunk! Att de dessutom kostade flera hundra gjorde inte saken bättre. Därför bestämde jag mig för att det nog inte skulle vara så svårt att göra egna, så jag påbörjade tankeverksamheten och nu någon vecka senare har jag en flaska med egna, fina doftpinnar ståendes här hemma (som doftar vanilj och apelsin – mmmmm)!

wpid-2014-07-24-23.21.41.jpg.jpeg

 

Jag har också planer på att bygga en hallmöbel som jag ritat på ett tag nu (väntar bara på leverans av den drivved som jag hittade när jag levde det enkla livet) så mer är på gång. I allmänhet så är det mysigt att gå och tänka på kreativa lösningar. Faktum med är att jag tycker att det är lika roligt att fundera ut hur jag ska göra som att faktiskt verkställa det.

Blev jag lycklig att att använda mina styrkor?
Ja, jag har haft väldigt många härliga timmar under detta uppdrag! Jag känner mig också väldigt kompetent eftersom jag åstadkommit saker längs vägen och när man gör bra så mår man bra. Tummen upp för detta alltså!

funkar

Delad glädje är dubbel glädje!Share on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterPin on PinterestEmail this to someone

Blir man lycklig av att bete sig som en lycklig människa? – Dag 84

Ett av de kanske enklaste sätten som forskningen menar på ska öka lyckan är att helt enkelt bete sig som en lycklig människa.

Men hur beter sig en lycklig människa?
När jag är lycklig skrattar och ler jag självklart extra mycket. Men mer då? Jag blir rak i ryggen, jag går lite som på moln – nästan studsande, jag tar mer plats både ljudligt och kroppsligt och jag är mer fysisk mot mina medmänniskor (eg. kramas, lägger en hand på axeln osv).

Blir man lycklig av att bete sig som en lycklig människa? 
Det ska jag testa! Alla ovan nämnda saker ska jag göra och i samband med det se hur det påverkar mitt mående.

Fake it ‘til you make it – eller?

Delad glädje är dubbel glädje!Share on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterPin on PinterestEmail this to someone

Blev jag lycklig av att vara sårbar? – Dag 83

Visa sårbarhet. Bara tanken på att göra detta fick det att krypa i kroppen på mig i början av detta projekt. Men jag har tagit mig an utmaningen med skräckblandad förtjusning och gång på gång klivit ur min komfortzon och ”visat mig svag”.

Jag kände mig oerhört ensam och ledsen en dag. Ny i stan med ny lägenhet i totalt kaos. Daniel på jobbet, ingen bästa vän 2 minuter bort att ringa och ingen mamma och pappa som kunde komma till undsättning. Då ringde jag till svärmor, inför vilken jag aldrig visat mig ledsen förut. När hon svarade så släppte jag alla spärrar och lät tårarna flöda. DÅ visade jag mig mer sårbar än jag gjort på många år.

För att visa sårbarhet krävs det mod och en smula galenskap. Mod att ta klivet och galenskap för att blunda för de imaginära riskerna. Vi alla enas nämligen i en rädsla. Rädslan för att behöva skämmas och bli bortstötta när vi öppnar upp oss. När jag pratade med Daniel om sårbarhet igår, så sa han något väldigt fint:

”Sårbarhet är paradoxalt. Om man visar sig sårbar slutar man att vara sårbar.”

Han menar att det går inte att såra någon som visar sig sårbar. När de dolda sidorna kommer ut i ljuset är de inte så läskiga eller hemliga längre. När alla skuggor är borta, så ser allt ganska normalt ut. En coachkollega till mig, Linnea Molander, säger det så himla bra: ”Det är aldrig bara du”. Hon har så rätt. Det är ALDRIG bara jag. Vad jag än delar med mig av som jag tycker är läskigt, pinsamt eller jobbigt att prata om så slutar det alltid med att jag får höra ”sådär känner jag också!”. Då enar erfarenheterna och rädslorna. Öppenheten skapar en tillhörighet.

När jag föreläser så blir jag lika nervös nästan varje gång. Då brukar jag helt sonika säga till publiken att jag är nervös och vips! så försvinner all nervositet. Efter föreläsningen kommer det ofta fram personer som tackar mig för att jag berättade om nervositeten och delar med sig av sina egna erfarenheter. Öppenheten enar oss. Men vad händer om jag inte berättar om nervositeten? När jag håller den inom mig och försöker döva den så stegras känslan och blir tillslut ohanterlig.

Jag har därför börjat se min kropp och mina känslor som ett litet barn som står vid sin mammas ben och säger ”mamma mamma mamma maaaaaammmmmaaaaaaaaa”.  Barnet ger sig inte förrän det fått mammans uppmärksamhet och likadant är det med kroppen och känslorna. När vi dövar dem så förstärks de bara tills vi tillslut inte kan ignorera dem. Bättre då att uppmärksamma dem direkt. Då blir de hanterbara och det negativa dämpas omedelbart.

Och det bästa sättet att uppmärksamma dem på är genom att dela med oss av dem.
Genom att visa den där förbaskade sårbarheten som är så läskig och underbar på samma gång.

Blev jag lycklig av att visa sårbarhet?
Ja, djupt och verkligt lycklig. Och ungefär 10 mentala kilon lättare.

funkar

Men svärmor då?
Att visa den sårbarheten har fört mig och svärmor närmare varandra. Tack vare den lilla händelsen så känner jag mig mer äkta och avslappnad när vi umgås. Några timmar efter mitt samtal plingade det på dörren och utanför stod hon och svärfar med blommor och varma leenden. Och sedan dess så vet jag att jag har ännu en oerhört fin stöttepelare att luta mig mot när molnen ligger gråa på min himmel.

 

Delad glädje är dubbel glädje!Share on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterPin on PinterestEmail this to someone