Blev jag lycklig av att vara sårbar? – Dag 83

Visa sårbarhet. Bara tanken på att göra detta fick det att krypa i kroppen på mig i början av detta projekt. Men jag har tagit mig an utmaningen med skräckblandad förtjusning och gång på gång klivit ur min komfortzon och ”visat mig svag”.

Jag kände mig oerhört ensam och ledsen en dag. Ny i stan med ny lägenhet i totalt kaos. Daniel på jobbet, ingen bästa vän 2 minuter bort att ringa och ingen mamma och pappa som kunde komma till undsättning. Då ringde jag till svärmor, inför vilken jag aldrig visat mig ledsen förut. När hon svarade så släppte jag alla spärrar och lät tårarna flöda. DÅ visade jag mig mer sårbar än jag gjort på många år.

För att visa sårbarhet krävs det mod och en smula galenskap. Mod att ta klivet och galenskap för att blunda för de imaginära riskerna. Vi alla enas nämligen i en rädsla. Rädslan för att behöva skämmas och bli bortstötta när vi öppnar upp oss. När jag pratade med Daniel om sårbarhet igår, så sa han något väldigt fint:

”Sårbarhet är paradoxalt. Om man visar sig sårbar slutar man att vara sårbar.”

Han menar att det går inte att såra någon som visar sig sårbar. När de dolda sidorna kommer ut i ljuset är de inte så läskiga eller hemliga längre. När alla skuggor är borta, så ser allt ganska normalt ut. En coachkollega till mig, Linnea Molander, säger det så himla bra: ”Det är aldrig bara du”. Hon har så rätt. Det är ALDRIG bara jag. Vad jag än delar med mig av som jag tycker är läskigt, pinsamt eller jobbigt att prata om så slutar det alltid med att jag får höra ”sådär känner jag också!”. Då enar erfarenheterna och rädslorna. Öppenheten skapar en tillhörighet.

När jag föreläser så blir jag lika nervös nästan varje gång. Då brukar jag helt sonika säga till publiken att jag är nervös och vips! så försvinner all nervositet. Efter föreläsningen kommer det ofta fram personer som tackar mig för att jag berättade om nervositeten och delar med sig av sina egna erfarenheter. Öppenheten enar oss. Men vad händer om jag inte berättar om nervositeten? När jag håller den inom mig och försöker döva den så stegras känslan och blir tillslut ohanterlig.

Jag har därför börjat se min kropp och mina känslor som ett litet barn som står vid sin mammas ben och säger ”mamma mamma mamma maaaaaammmmmaaaaaaaaa”.  Barnet ger sig inte förrän det fått mammans uppmärksamhet och likadant är det med kroppen och känslorna. När vi dövar dem så förstärks de bara tills vi tillslut inte kan ignorera dem. Bättre då att uppmärksamma dem direkt. Då blir de hanterbara och det negativa dämpas omedelbart.

Och det bästa sättet att uppmärksamma dem på är genom att dela med oss av dem.
Genom att visa den där förbaskade sårbarheten som är så läskig och underbar på samma gång.

Blev jag lycklig av att visa sårbarhet?
Ja, djupt och verkligt lycklig. Och ungefär 10 mentala kilon lättare.

funkar

Men svärmor då?
Att visa den sårbarheten har fört mig och svärmor närmare varandra. Tack vare den lilla händelsen så känner jag mig mer äkta och avslappnad när vi umgås. Några timmar efter mitt samtal plingade det på dörren och utanför stod hon och svärfar med blommor och varma leenden. Och sedan dess så vet jag att jag har ännu en oerhört fin stöttepelare att luta mig mot när molnen ligger gråa på min himmel.

 

Delad glädje är dubbel glädje!Share on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterPin on PinterestEmail this to someone

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *