Kategoriarkiv: Lycklig av att vara sårbar?

Blev jag lycklig av att vara sårbar? – Dag 83

Visa sårbarhet. Bara tanken på att göra detta fick det att krypa i kroppen på mig i början av detta projekt. Men jag har tagit mig an utmaningen med skräckblandad förtjusning och gång på gång klivit ur min komfortzon och ”visat mig svag”.

Jag kände mig oerhört ensam och ledsen en dag. Ny i stan med ny lägenhet i totalt kaos. Daniel på jobbet, ingen bästa vän 2 minuter bort att ringa och ingen mamma och pappa som kunde komma till undsättning. Då ringde jag till svärmor, inför vilken jag aldrig visat mig ledsen förut. När hon svarade så släppte jag alla spärrar och lät tårarna flöda. DÅ visade jag mig mer sårbar än jag gjort på många år.

För att visa sårbarhet krävs det mod och en smula galenskap. Mod att ta klivet och galenskap för att blunda för de imaginära riskerna. Vi alla enas nämligen i en rädsla. Rädslan för att behöva skämmas och bli bortstötta när vi öppnar upp oss. När jag pratade med Daniel om sårbarhet igår, så sa han något väldigt fint:

”Sårbarhet är paradoxalt. Om man visar sig sårbar slutar man att vara sårbar.”

Han menar att det går inte att såra någon som visar sig sårbar. När de dolda sidorna kommer ut i ljuset är de inte så läskiga eller hemliga längre. När alla skuggor är borta, så ser allt ganska normalt ut. En coachkollega till mig, Linnea Molander, säger det så himla bra: ”Det är aldrig bara du”. Hon har så rätt. Det är ALDRIG bara jag. Vad jag än delar med mig av som jag tycker är läskigt, pinsamt eller jobbigt att prata om så slutar det alltid med att jag får höra ”sådär känner jag också!”. Då enar erfarenheterna och rädslorna. Öppenheten skapar en tillhörighet.

När jag föreläser så blir jag lika nervös nästan varje gång. Då brukar jag helt sonika säga till publiken att jag är nervös och vips! så försvinner all nervositet. Efter föreläsningen kommer det ofta fram personer som tackar mig för att jag berättade om nervositeten och delar med sig av sina egna erfarenheter. Öppenheten enar oss. Men vad händer om jag inte berättar om nervositeten? När jag håller den inom mig och försöker döva den så stegras känslan och blir tillslut ohanterlig.

Jag har därför börjat se min kropp och mina känslor som ett litet barn som står vid sin mammas ben och säger ”mamma mamma mamma maaaaaammmmmaaaaaaaaa”.  Barnet ger sig inte förrän det fått mammans uppmärksamhet och likadant är det med kroppen och känslorna. När vi dövar dem så förstärks de bara tills vi tillslut inte kan ignorera dem. Bättre då att uppmärksamma dem direkt. Då blir de hanterbara och det negativa dämpas omedelbart.

Och det bästa sättet att uppmärksamma dem på är genom att dela med oss av dem.
Genom att visa den där förbaskade sårbarheten som är så läskig och underbar på samma gång.

Blev jag lycklig av att visa sårbarhet?
Ja, djupt och verkligt lycklig. Och ungefär 10 mentala kilon lättare.

funkar

Men svärmor då?
Att visa den sårbarheten har fört mig och svärmor närmare varandra. Tack vare den lilla händelsen så känner jag mig mer äkta och avslappnad när vi umgås. Några timmar efter mitt samtal plingade det på dörren och utanför stod hon och svärfar med blommor och varma leenden. Och sedan dess så vet jag att jag har ännu en oerhört fin stöttepelare att luta mig mot när molnen ligger gråa på min himmel.

 

Delad glädje är dubbel glädje!Share on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterPin on PinterestEmail this to someone

Bort med ångesten! – Dag 41

Igår så hände det något häftigt. Jag läste ett gammalt mail som fick mig att minnas en händelse som jag hanterade på ett dumt sätt, för många herrans år sedan. När jag läste mailet så hände det en intressant sak: Jag fick samma känslor nu, som jag hade då.

Det var ångestkänslor som hälsade på. De liksom sköljde över mig som en kalldusch, vilket var otroligt obehagligt. Känslorna som kom över mig var alltså känslor som jag inte hade någon grund för, men likväl så satt jag där och kände dem. Efter att ha ägnat en stund åt att uppleva och älta känslorna vart jag arg över att jag ens kände dem.

Jag ville inte sitta och ha ångest över något som var avslutat sedan flera år tillbaka. Därför bestämde jag mig för att köra en akut-insatt grubbelstund. Jag satte klockan på några minuter, vred på ångesten så mycket jag bara kunde och gick igenom händelsen gång på gång tills klockan ringde.

Och vet ni?
När klockan ringde så försvann ångesten! Det var häftigt och jag kände en sådan lättnad! Heja grubbelstunden!

(Ps. Detta var svårt att skriva om för mig, så jag kategoriserar inlägget under sårbarhet också)

Delad glädje är dubbel glädje!Share on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterPin on PinterestEmail this to someone

Hur jag testar lyckan just nu – Dag 37

Nu är jag verkligen igång med projektet och har en hel del att göra om dagarna:

1. Jag testar tacksamhet genom att skriva tacksamhetsbrev till människor jag vill tacka lite extra. Jag testar också genom att verkligen uttrycka tacksamhet när jag upplever det, exempelvis till den trevlig kassörskan.

2. Jag njuter av livet aktivt varje dag. Jag stannar upp och verkligen njuter så ofta jag kan och minns att göra det. Jag njuter till exempel av doften av regn på varm asfalt, svalornas vinande i luften och smaken av nykokt rabarbersaft!

wpid-20140606_200948.jpg

 

3. Jag bygger nya, awesome vanor genom att använda formeln ”Efter att jag [fyll i en vana du redan har] så ska jag [fyll i med en ny, enkel vana] + göra en segergest”. Min personliga formel går ut på att jag efter toabesök gör två st knäböj.

4. Jag grubblar kontrollerat. Jag har avsatt tid varje dag för att grubbla på saker jag behöver processa. Knepet är att bestämma ett klockslag, t.ex. 17:30-17.45. När tiden är inne, ställs en timer och så börjar grubblandet. När timern ringer så är grubbeltiden över.

5. Jag övar på att visa mig sårbar, vilket påbörjades med en övning som går ut på att lära känna mina skamkänslor (när de uppkommer och varför).

Brenebrown skam lycklig på 100 dagar med ram

6. Jag hanterar min farmors bortgång. En bit in i projektet blev min farmor sjuk och en kort period efter dog hon. Just nu är jag och mina nära mitt i sorgearbetet som givetvis ser olika ut från person till person. Min sorg har mestadels kanaliserats genom att välkomna alla typer av känslor. ”Det är okey att känna” säger jag till mig själv varje dag. Tankarna har jag styrt mot att känna tacksamhet och glädje för den tid hon fanns och för de minnen vi tillsammans skapat.

7. Jag testar hur relationer påverkar lyckan. Eftersom jag nyss flyttat till en ny stad har jag all anledning i världen att bygga nya härliga relationer! Lika mycket kommer jag att se till att vårda och njuta av de jag redan har! En del i detta är att våga visa mig sårbar.

8. Jag testar hur vänlighet gör mig (och andra) lyckligare. Detta genom att hela tiden ta chansen att göra goda gärningar, när det går. Det kan vara som t.ex. igår, då jag hälsade med ett leende på en man som såg lite ledsen ut på tåget eller som att jag har varit extra hjälpsam hemma (tagit disken några fler gånger, lagat mat fast det ”inte är min tur” m.m.). Enkelt, men effektfullt.

Pjuh! Det var ju en del 🙂 Men mer ska det bli! Läs mer om alla olika strategier genom att kika i kategorierna i arkivet.

Vad har ni hunnit testa?

Delad glädje är dubbel glädje!Share on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterPin on PinterestEmail this to someone

Lycklig av att våga visa sårbarhet? – Dag 34

Lycka jämställs ofta i vardagen med glättighet, överdrivet positivt tänkande och en helt molnfri himmel. Forskningen visar dock något helt annat. Den visar att genom att bygga djupa relationer så blir vi mer lyckliga och ett sätt att bygga djupa relationer är att våga visa sig sårbar.

Nu till det kluriga: Att visa sårbarhet är att visa sig svag. Att visa alla sprickor, hål och alla dammråttor under fasaden. Det krävs mod och det modet tänker jag ta och skaffa mig. Att öva på att visa sårbarhet kommer att vara en av de svåraste utmaningar jag tar mig an under dessa 100 dagar, men desto större anledning att göra det.

När jag tänker på det så är det ju helt självklart. Alla människor jag beundrar och älskar mest, är de som vågar stå upp för både sina styrkor och sina svagheter. Jag blir mer nyfiken och tycker mer om de som delar med sig av sig själva på ett öppenhjärtigt sätt.

Brené Brown forskar inom området och menar att sårbarhet och skamkänslor är tätt sammankopplade. Därför är ett första steg till att öppna upp för sårbarhet, att lära känna sina skamkänslor och vad som triggar dem att vakna upp. I en av sina böcker tipsar hon om övningen nedan:
Brenebrown skam lycklig på 100 dagar med ram

Blir man lycklig av att visa sårbarhet? 
Det ska jag testa! Jag börjar med denna övning.

 

Delad glädje är dubbel glädje!Share on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterPin on PinterestEmail this to someone